Skrivet av: ronjaorca | 22 februari, 2010

Calendar Girls

Filmen är regisserad av Nigel Cole som bland annat ligger bakom ”A Lot Like Love”.  Filmen kom ut 2003 och vi ser skådespelare så som; Helen Mirren (”The Queen”), Julie Walters (”Harry Potter”-filmerna), Celia Imrie (”Bridget Jones-The Edge of  Reason”) och Penelope Wilton (”Pride and Prejudice”).

”Calendar Girls” är en mycket speciell film som handlar om vänskap,mod,drömmar och beslutsamhet MEN den är också verklighetsbaserad. ”Calendar Girls” som dom kallades, beslutade 1999 att dedikera en kalender till John Baker som avlidigt föregående år. John’s fru Angela var medlem i den lokala kvinnoföreningen och redan då John var sjuk kom Angelas nära vännina Tricia Stewart,med iden om att göra en nakenkalender för att samla in pengar till en ny soffa till det sjukhus på vilket John behandlades. 

John odlade solrosor från början av sin sjukdom och gav dessa till familj och vänner i hopp om att han skulle ha återhämtat sig tills dess att dom blommade. Tyvärr blev det inte så. Iden om kalendern hade roat John och efter hans bortgång bestämde sig kvinnorna i föreningen för att göra verklighet av den. Idag har kalendern samlat in mer än 1,5 miljoner pund till leukemiforskning och behandling, och solrosen – John’s favoritblomma blev en symbol för kalendern och hela rörelsen. I varje bild,i varje kalender syns alltid en klart lysande gul solros.

Då till filmen: Det är en gripande berättelse om Annie och Chris, två äldre kvinnor i Yorkshire som lever ett lugnt och stilla liv. Dom bakar,skötter trädgården och är med i den lokala husmorsföreningen. Men när Annies man,John Clark dör i leukemi beslutar sig några stycken för att gå samma och göra en välgörenhetskalender till minne av honom. Men det är inte en vanlig kalender med landskap och byggnader som dom hade tänkt sig utan en nakenkalender. Dom poserar avklädda medans dom gör det dom brukar; baka,sticka,pyssla om sina växter,spela instrument ect och deras ”vardagssysslor” döljer bröst och dom nedre regionerna. Men alla är inte så glada åt denna ide och det kommer bli svårare och jobbigare än vad någon av dom tror…

 

”Calendar Girls”  är en film som både berör en djupt och som får en att skratta. Vid ett flertal tillfällen får man sig också en tankeställare men för det mesta sitter man med ett konstant leende på läpparna. Jag gillar verkligen att man i filmen får ser fotografierna som har tagits. Bilderna är mjuka,varma och följer filmens rytm. När filmen sen är slut har man den ännu färskt i minnet en tid framöver. Tycker att ”tanterna” om man får kalla dom så,är väldigt häftiga som genomför iden med en nakenkalender,hoppas man själv har samma mod när man når den åldern.  Budskapet i filmen är: du är vacker som du är,oavsett ålder  men också att man ska kämpa för det man tror på.

”The flowers of Yorkshire are like the women of Yorkshire. Every stage of their growth has its own beauty, but the last phase is always the most glorious.” //John Clark

Skrivet av: ronjaorca | 21 februari, 2010

The Last Kiss

Tony Goldwyn som mest har regisserat tv-serier så som ”Dexter”, ”The L word”, ”Gray’s anatomy” och ”Law and Order”  regisserade 2006 filmen ”The last kiss”. Författaren Paul Haggis har bland annat gjort ”Crash” och ”Million Dollar Baby”. Filmen är baserad på den italienska ”L’Ultimo baccio” av Gabriele Muccino, som senare gjorde ”Jakten på lycka”. 

Filmen är en 115 minuter lång drama komedi.I huvudrollerna ser vi Zack Braff (bland annat känd från tv-serien ”Scrubs”) och Jacinda Barrett ( har man bland annat sett som Rebecca i filmen ”Bridget Jones – The Edge of Reason” ). Vi hittar även stjärnor som; Casey Affleck (känd från ”Ocean’s Eleven”,”Ocean’s Twelve” och ”Ocena’s Thirteen”) som barndomsvännen Chris som mår dåligt av sitt och flickvännens förhållande men känner starkt för sin son.

Michael Weston (har setts mycket i ”Law and Order” och ”CSI”) har rollen som Izzy,en känslig man med krossat hjärta och äventyrliga planer. Eric Christian Olsen (”Brothers and Sisters” och filmen ”Pearl Harbor”) spelar Kenny, ungkarlen som inte vill bli vuxen.  Tom Wilkinson och Blythe Danner är suveräna i sina roller som det äkta paret där kommunicationen har brustit mer än 1 gång.

Michael (Zach Braff) och Jenna (Jacinda Barret) är ett par i 30-årsåldern som har hållit ihop i 3 år. Jenna och Michael är det ”perfekta paret” enligt dom själva och alla omkring dom, men då Jenna blir gravid börjar Michael fundera. Michael känner att hela hans liv är planerat och får panik över att bli vuxen,över att kanske inte uppleva några fler överraskningar i vardagen. På en av sina barndomsvänners bröllop möter han den unga kvinnan Kim (Rachel Bilson – ”O.C”) som flörtar med honom. Kontakten är till en början oskyldig men när alla förhållanden runtom Michael raseras vacklar han ännu mer. Han och Kim möts vid ett flertal tillfällen och möterna är som sagt oskyldiga men under ytan ligger frågan ”är gräset grönare på andra sidan?”

Filmen är enkel men full av ångest. Man känner Micheals panik och Jennas oro. Samspelet mellan Zach Braff och Jacinda Barrett är så bra och man berörs,samtidigt som scenerna med polarna berör på helt andra punkter. Man våndas med dom,blir besviken på deras beslut och lider med dom då rätt beslut får dramatiska följder. Även om filmen är klassad som drama komedi så har jag svårt att hitta komedin i den.

Hela filmen är byggd kring förhållande och att man måste prata med sin partner. I början är filmen fängslande men någonstans i mitten övergår den till en ungdomsserie och förlorar greppet  (iallafall om mej) lite grann innan den återgår till att vara en film som håller en  kvar. Kanske  är ”The Last Kiss” den perfekta parfilmen eftersom den får en att tänka efter och  uppmanar till diskussion om förhållanden.  Annars kan man nöja sig med att se den som en gripande film som skildrar unga vuxna i sökandet efter sin framtid. Skådespelarna var toppen men jag tycker inte riktigt att filmen levde upp till skådespelarna. ”The Last Kiss” känns lite B men den lämnade en del spår hos mej då den var slut.

Skrivet av: ronjaorca | 16 februari, 2010

Love Actually

Mannen bakom klassiker som ”Notting Hill”, ”Four Weddings and a Funeral”  samt ”Bridget Jones’s Diary” har gjort det igen,fast år 2003 då. Richard Curtis är ett geni i filmvärlden,så att denna filmen är outstanding var inte oväntat.

Det är Kärlek med stort K: kärlek och politik,kärleken är elementär,outtalad kärlek,obesvarad kärlek,förbjuden kärlek, kärlek på jobbet,kärlek som varar för livet,kärleken som ett andra språk…Love rocks on!

Filmen börjar så bra med några mycket tänkvärda ord från Hugh Grant (spelar rollen som Storbritanniens premiärminister) och redan efter dom orden var jag fast.

”Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaking suspicion… love actually is all around.”

Bill Nighy har rollen som den gamla fd rockartisten Billy Mack, som nästan desperat försöker göra en come back. Han stöttas på vägen av sin maneger Joe, (gestaltad av Gregor Fisher) en lite småknubbig,kuvad människa men som alltid finns där och suckar över dom lite allt för ärliga svar som hans stjärna kläcker ur sig i diverse intervjuer.  Sen har vi Liam Neeson,hans karaktär Daniel har precis förlorat sin fru och står nu ensam med sin styvson,10 åriga Sam (Thomas Sangster) Samtidigt som han försöker hantera sin frus bortgång så försöker han behålla en bra relation till Sam. Vi får följa hans vän Karen (Emma Thompson) 2 barnsmor som gör allt för sin familj men hon är orolig för att hennes man Harry (Alan Rickman) verkar mer intresserad för en av sina anställa än av henne. Jamie Bennett (Colin Firth) flyr från England med ett brustet hjärta och möter Aurelia (Lúcia Moniz). Vi har även Kiera Knightley som spelar nygifta Juliett,men allt är inte så enkelt när makens bästa vän knappt vill prata med eller se på henne. Även stjärnor som Laura Linney,Martine McCutcheon, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson syns här.

Som ni ser får man följa många olika människor (dem uppräcknade är inte alla) och deras öden under fem veckor fram till  jul,då allt ställs på sin spets. Trots alla förhållanden och relationer så blir man faktist inte förvirrad. Filmen blev nominerad för 2 golden globs,1o vinster och 18 nomineringar.En romantisk komedi på 135 minuter där man hinner skratta,gråta,blir nervös och slutligen lycklig för dom som finner kärleken och sorgsen för dom som inte gör det. Efter att ha sett scenen där Daniels frun begravs har jag bestämt mej för att: så vill jag att min begravning ska vara när den dagen kommer. Det är så sorlig men ändå inte helt mörkt,det finns en strimma av ljus,av hopp och glädje. Med någotsånär glad musik och bildspel som vissar det liv man levde blir denna sorgestund så vacker. En film som helt klart är värd att se,att förlora sig i och att aldrig glömma. 

Skrivet av: ronjaorca | 14 februari, 2010

Because I said so!

Ibland kan en mor bara vara för mycket och det visas på ett nästan extremt sätt i denna romantiska komedi från 2007. Filmen är regisserad av Michael Lehmann som mest har gjort tv-serier.

Daphne Wilder (Diane Keaton) är en ensamstående mor som inte känner några gränser när det kommer till hennes döttrar och deras eget bästa. Hon har speciellt svårt att släppa taget om yngsta dottern Milly (Mandy Moore). I rollerna som Millys systrar ser vi Lauren Graham som den stabila psykologen Maggie och Piper Perabo som den sexiga (?) Mae.

Filmen börjar med 3 bröllop, det första är Maggies,det andra är Maes och det tredje sköter Milly cateringen för. Både Daphne och Milly älskar att laga mat och det har resulterat i Millys cateringsfirma ”Good enuf to eat”. Daphne har som sagt svårt att släppa taget och oroar sig väldigt mycket för att Milly inte ska hitta den rätt,hon anser att Milly bara har haft dålig förhållanden och hon vill inte se sin dotter bli sårad längre. Moderskärlek eller ren desperation i tron att hon gör det rätta så sätter Daphne in en kontaktanonns där hon söker en ”perfekt” man för sin dotter – givetvis utan dotterns vetskap. Mer eller mindre hopplösa män avlöser varandra tills nr 17 Jason Grant (Tom Everett Scott) kommer. Enligt Daphne är han perfekt, han har pengar,stil, jobbar som arkitekt och han är ledig. Det slutar med att Milly och Jason träffas och  i samma veva träffar Milly den charmiga musikern Johnny (Gabriel Macht) som Daphne inte tyckte var lämplig för Milly.

Daphne: Well, who would you choose for my daughter?
Johnny: Me.
Daphne: What? No way!
Johnny: Why not?
Daphne: Oh, please. I am not setting my daughter up with an attractive, charming musician who will just break her heart.
Johnny: Wow. I love being reduced to a cultural cliche.

Allt eftersom Milly lär känna arkitekten Jason och musikanten Johnny så ser hon (och vi) hur olika dessa två män är. Jason: ordnat liv,arbetsnarkoman med boende i en modern betongbyggnad. Många släktklenoder från hans välbärgade familj. Väldigt bestämd med vad han vill; lära sig Italienska och resa till Toscana på vinresa tex. Vid ett tillfälle råkar Milly välta ut ett vinglas på fot så det går sönder och katastrofen är ett faktum.Johnny: lever med sin far Joe (Stephen Collins) och sin egen lilla son Lionel (Ty Panitz) i ett mysigt hus vid vattnet. Han lugnar ner henne och charmar henne gång på gång. Då Milly råkar tappa en skål hemma hos Johnny säger han bara ”sånt händer”Fast ska man vara rättvis så är det en viss skillnad på ovärderliga vinglas från mormorsmor och på en vanlig turkos IKEA-skål. Där hade Jason rätt att bli stött.

Under filmen får man alltså följa Daphne när hon försöker,på sitt eget vis, hjälpa dottern till ett bättre liv. Men också hur hon tillsist inser att hon måste börja släppa taget. Vi ser Milly slitas mellan 2 totala motsatser och att hon tillslut ska få reda på kontaktannonsen är oundvikligt.

Filmen är som sagt en romantisk komedi med inslag av allvar. Finns sammanlagt 5 sorliga minuter,uppdelat på 2 rörande scener under hela 1 timme och 37 minuter.

Jag kan inte säga att det är den bästa film med Diane Keaton som jag har sett. Den överraskar en ibland och får en att skratta ibland. Men i slutändan när man går där ifrån så kan man bara konstatera att hon har gjort mycket bättre roller i helt andra filmer. Den kan dock vara kul att se som mor-och -dotter-film,efter att ha sett den blir man glad över att ens egen mor inte är lika kontrollberoende som Daphne och man uppskattar henne förmodligen mer.  Så sätt dej någon gång med din mor/dotter och se den här… because I said so.

Skrivet av: ronjaorca | 13 februari, 2010

the Wedding Date

”The Wedding Date” är en amerikansk film från 2005,regisserad av Claire Kilner.

Filmen hade premiär i USA, january 2005  och i april samma år kom den till Sverige.

Filmen börjar med en mycket nervös Kat Ellis (Debra Messing) som ska resa från USA till England för att gå på sin yngre syster Amy’s (Amy Adams) bröllop.  Allt hade varit enkelt om det inte var för en lite bagatell. Kats fd fästman övergav henne utan förklaring och hon har tillbringat den senaste tiden med att försöka glömma och komma över honom. Men nu ska han vara bestman på systerns bröllop och hon måste möta honom igen.  Kat fasar för att möta släktens medlidsamma blickar,föräldrarnas besvikelse och alla kommentarer så hon tar till desperata metoder. Hon anlitar en man från en lyxexkortfirma.

Mannen; Nick Mercer (Dermot Mulroney) ska spela hennes nya charmiga amerikanska pojkvänn,vilket ska driva exet galen av svartsjuka och ångra att han dumpade henne.  Nick Mercer visar sig vara en oerhört professionell eskortman som vet hur han ska få alla kvinnor (oavsett ålder) att falla som bowlingkäglor.  Inte bara lyckas han blända släkten med sin charm,han hjälper Kat att återfå tron på sig själv,samtidigt som han övertygar alla om hur vansinnigt förälskade dom är.Kat har till en början svårt att spela med, hon är alltför nervös och fortfarande djupt sårad över exets Jeffery’s svek.(Jeremy Sheffield)  Men snart börjar hennes känslor förändras.

Dermot Mulroney (från bland annat  ”My best Friend’s Wedding” – 1997 och ”The Family Stone” – 2005 ) är så sexig som bara han kan vara och jag är nästan beredd att hålla med Kat’s kusin TJ (Sarah Parish) när hon efter att ha sett Nick vinka säger: ”I think I’ve just come”
Mitt hjärta smälter och hamnar i en pöl på golvet då Nick/Dermot säger meningen som alltid får mej att sucka djupt och önska att någon sa så till mig; ”And I think I’d miss you even if we never met”. Jag faller också,inte lika hårt men jag faller för ”I’d rather fight with you than make love with anyone else.”

Att försjunka i denna romantiska komedi på 78 minuter (eftertexten borträknad) när allt är grått och trist utanför ger mig en palett av skratt,tårar och längtan. När filmen är slut sträcker man på sig och fortsätter att drömma…

 

Kategorier